Skolan. 

När en normal stor tjej sitter och säger till mig "Jag gillar inte min kropp" hon är 16 år. Varför ogillar hon redan sin korpp? Hon är 16 år, hon är inte ens klar utvecklad. Känner hon sig pressad av media? Känner hon sig pressad av att hon inte tycker att hon passar in? Måste hon se ut som alla de andra tjejerna? Varför kan hon inte bara vara nöjd? Hon är söt! Hon är attracktiv och hon är inte ens färdig utceklad än! 

Sätter skolan någon slags social och utseendefixerad press på oss?  Jag blir ledsen när jag inser hur dessa unga människor dömmer sig själva konstant. I sitt skolarbete, hur deras kropp ser ut, hur vi beteer oss och vem vi pratar med. Om jag är en social människa som vill umgås med många olika människor är jag plötsligt någon man inte kan lita på? Jag förstår inte hur vi gör detta eller varför vi gör detta mot oss själva. Det är någon galen inbilning att det är ok att klanka på folk? 

Träning för att hålla kroppen frisk eller att ha som hobby i all ära! 

Men när du tränar för att bli smal bara för att någon har sagt åt dig att du bör gör detta blir jag ledsen. Eller när du gör det och det slutar upp som ett självskade bettende. Jag känner en hen som har detta som ett vad jag skulle kalla självskade bettende, men hur säger jag till hen att det är för mycket nu? Hur säger jag till hen att det är ok att vara onyttig?  Och när blir detta ett självskade bettende? 

Jag är inte en sån som klanckar ner på någon som trivs i hur denne ser ut, stor, liten, lång, kort, tjock eller smal. För mig är det din presonlighet som lyser igenom och får mig fångad till att vilja vara din vän! Men när denne hittar något som de trivs med tex träning och gör det till ett självskade bettende, då är jag feg. Jag är för feg för att säga "Du, du kanske ska skita i gymmet idag? Jag tror de står kvar om du bara har en vilo dag" Jag är för feg för att rädda någon. 

Jag undrar om det hade varit jag, hade någon räddat mig då? Och hade jag lyssnat? 

Därför blir jag orolig för hen, för jag vet inte hur hen kommer reagera! 

Så åter igen, träning för att hålla kroppen frisk eller ha som en NYTTIG hobby i all ära!  Men inte ett självskade bettende. 

När jag ligger ensam i min säng och stirrar runt i mitt rum och försöker komma på något kyftigt att skriva inser jag att jag har återigen trillat tillbaka till vikt ämnet. Jag är alltså inte klar. 

När en tjej är stor, då är det ett problem för hela världen. Men när en kille är det då "skyddar han bara sitt six pack", varför reagerar vi inte lika?!  Min tjejkompis stod idag och sa att hennes dröm var att vara smal och snygg, så som media säger åt oss att vi ska vara! Hon ville se ut som en smal modell och då skulle hon vara lycklig, det ända jag kunde tänka var "varför skulle det göra dig lycklig?" Också insåg jag att de var precis vad jag trodde innan. 

Är jag smal som en modell och lika snygg kommer jag vara perfekt och min pojkvän kommer visa upp mig som sin trofé. Men jag är väl min egen trofé? Jag sa idag till en annan vän "Man behöver inte tycka om sig själv hela tiden, men någon gång i livet måste man börja för du ska leva med dig själv i resten av ditt liv" Min vän nickade men jag trodde inte själv på det. Varför sa jag de då?! Jo, för jag vill att min vän ska göra det. Betyder det då att jag måste göra det? 

Jag ljög lite på facebook, jag är visserligen 1.70 och 19 år men jag väger 89kg. Alltså nästan 90kg. Och jag skäms.. När jag ser på mina vänner som väger PRECIS lika mycket som jag tycker jag att dom är snyggare, att dom passar i det men jag måste se ut som när jag var 16 år. Så när jag säger vikt ämnet har jag nästan för mycket för att få plats.

Så kommer lycka innifrån eller från vårat utseende? Kommer det komma till mig när jag är på 40kg och är platt? Kommer det komma till min vän när hon har börjat få sina kvinnoformer, kommer vi ungdommar någonsin sluta vara så jävla besatta av andras utseende och vikt? 

Självförakt. Ordet smakar illa i min mun.

Jag och några kompisar stod och pratade om min tidigare status idag och jag insåg att tjejer som ser ut som dagens ideal också har så mycket självförakt! Jag ville slå henne när hon sa att hon inte tyckte om sig själv.

Sen såg jag att det var självförakt det handlade om. Att vara hon visste jag ju fan inget om så jag började tänka. Hur mår egentligen ungdomssamhället idag? Vi hatar oss själva då vi inte är perfekta! Och tycker vi om oss själva är vi egocentriska, dubbelmoralen är för hög.

När jag ser ungdomar på stan ser jag alltid så sjukt mycket förakt i deras ögon, jag ser att de föraktar att deras vänner är snyggare än dom eller att de ser någon annan och börjar prata om det. Vi måste sluta!!

Min andra vän tog upp de faktum om att stora killar alltid vill ha små modell brudar och de vill tränade "Hunkar" också. När hon sa det så slog det mig "Men vem vill ha oss då? Oss som är 42 i storlek, oss som inte är modeller?"

Och då kom mitt eget förakt tillbaka. Att det "ska" vara såhär är något jag tänker ställa mig upp emot.

Fuck de!

Jag kom precis på mig själv med att tänka "Usch, jag måste gå ner i vikt annars kommer jag inte se lika bra ut i den och den känningen" Eller "Oh jag kan inte ha den klänningen, jag är för stor"

Detta började jag tänka på när jag bara kollade på facebook reklam för klänningar och de jag känner är "Fy fan vad synd". Jag är 19 år, 1,70 lång och väger runt 80 kg. Detta är en normal vikt, detta är en fin vikt då jag måste tänka på att jag har väldigt mycket muskler på min kropp.